EmiliaMöller

Känner mig så fruktansvärt utanför... Varför har det blivit så här nu då... Hatar att alltid höra av mig först, att alltid komma på saker att göra. Aldrig vara den som blir uppringd. Men det är väl så det är och alltid har varit. Det negativa är bara då att när inte jag hör av mig hör inte de av sig. Jag är kanske ingen rolig att vara med. Eller fika med.

Har varit och hälsat på mormor idag. Blev lite hastigt men ändå väldigt glad och tacksam över att pappa ringde och frågade om jag ville följa med. Skönt att ha träffat henne så det inte blev likadant som med Monica.

Kan väl inte säga att jag ångrar något med Monica, bara att jag verkligen skulle velat ha träffat henne innan hon gick bort. Men det gick så snabbt den gången så jag hann inte. Och det är först nu som jag verkligen inser vad det är som har hänt. Att hon inte finns mer. Hittade en lapp från henne igår som har legat i min bil. Minnen som man glömt bort kom tillbaka. Och helt ärligt så saknar jag henne riktigt mycket även om vi inte alltid kom överrens så bra.

Så nu vill jag inte göra om samma misstag utan nu har jag hälsat på mormor. Man vet aldrig vad som händer om det händer. Är nog så att ju snabbare det går desto skönare är det för henne. För hennes skull, inte för min.