Gå vidare
Att inte veta riktigt var man står på jorden är väldigt förvirrande. Att inte veta vem man ska lita på eller vem man har närmst sig som man verkligen kan känna sig trygg med. När allt går nerför behöver man ha någon som finns där i alla lägen som lyssnar och stöttar. Det är alla människor värda att ha, oavsett vad!
Att känna att man är värd mer än vad man tillåter är väldigt tungt. Att känna att det finns en människa som kan trycka ner en så pass mycket att man till slut börjar undra om det verkligen stämmer. Och samtidigt bli så arg på sig själv att det är svårt att andas för att man tänker i de banorna. Det är sjukt!
Men det krävs nästan att man ska ner där nere och känna efter hur det verkligen känns för att sen resa sig och se det med andra ögon. För jag vet om att det du sagt till mig, det är inte jag. Du känner inte mig tillräckligt för att få lov att säga såna saker om mig. Det känns skrämmande att veta att du inte känner mig, du vet inte hur jag agerar eller hur jag tänker.
Jag har många gånger fått höra att det är mammas ord som jag säger, att hon har påverkat mig till att känna som jag gör. Men igår kom jag på att jag är glad över att höra att det är mammas ord, även om det inte är det för jag är en egen människa som kan tänka och känna och tillåter mig själv att må bra, men precis därför. Jag är uppfostrad till att vara en självständig människa som inte är rädd för att säga ifrån när något är fel eller orättvist. Jag är ingen människa som bara skiter i vad andra tycker eller känner.
Jag bryr mig nästan för mycket om andra för mitt eget bästa. Ibland sätter jag andras mående framför mitt eget så jag blir lidande istället. Att gå efter "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad" och inse att andra inte riktigt tänker så känns konstigt. Men jag vet samtidigt att jag är värd att må bra och om det betyder att jag ska bry mig mindre om någon annan så får det vara så.
Jag vill uppriktigt kunna säga att du gjort ditt bästa och älskat oss på det sättet du trott varit bäst. Men ännu kan jag inte det, där finns för mycket som gör för ont för att gå vidare. Mycket som jag måste gå igenom för att kunna släppa och förlåta. Men en dag vet jag att jag kan säga utan något tvivel att du är förlåten och att du gjort ditt bästa på ditt sätt.
Men så länge ska jag koncentrera mig på att må bra och ta hand om mig själv. Göra det jag vill och kan utan att någon annan ska stå ivägen. Bygga upp mitt självförtroende och veta vad jag är värd. Jag är glad över att ha de människorna runt omkring mig som gör en positiv inverkan på mig. Ni är guld värda!
Och pappa, jag är inte allt det du sagt att jag är! Det vet jag om.
Att känna att man är värd mer än vad man tillåter är väldigt tungt. Att känna att det finns en människa som kan trycka ner en så pass mycket att man till slut börjar undra om det verkligen stämmer. Och samtidigt bli så arg på sig själv att det är svårt att andas för att man tänker i de banorna. Det är sjukt!
Men det krävs nästan att man ska ner där nere och känna efter hur det verkligen känns för att sen resa sig och se det med andra ögon. För jag vet om att det du sagt till mig, det är inte jag. Du känner inte mig tillräckligt för att få lov att säga såna saker om mig. Det känns skrämmande att veta att du inte känner mig, du vet inte hur jag agerar eller hur jag tänker.
Jag har många gånger fått höra att det är mammas ord som jag säger, att hon har påverkat mig till att känna som jag gör. Men igår kom jag på att jag är glad över att höra att det är mammas ord, även om det inte är det för jag är en egen människa som kan tänka och känna och tillåter mig själv att må bra, men precis därför. Jag är uppfostrad till att vara en självständig människa som inte är rädd för att säga ifrån när något är fel eller orättvist. Jag är ingen människa som bara skiter i vad andra tycker eller känner.
Jag bryr mig nästan för mycket om andra för mitt eget bästa. Ibland sätter jag andras mående framför mitt eget så jag blir lidande istället. Att gå efter "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad" och inse att andra inte riktigt tänker så känns konstigt. Men jag vet samtidigt att jag är värd att må bra och om det betyder att jag ska bry mig mindre om någon annan så får det vara så.
Jag vill uppriktigt kunna säga att du gjort ditt bästa och älskat oss på det sättet du trott varit bäst. Men ännu kan jag inte det, där finns för mycket som gör för ont för att gå vidare. Mycket som jag måste gå igenom för att kunna släppa och förlåta. Men en dag vet jag att jag kan säga utan något tvivel att du är förlåten och att du gjort ditt bästa på ditt sätt.
Men så länge ska jag koncentrera mig på att må bra och ta hand om mig själv. Göra det jag vill och kan utan att någon annan ska stå ivägen. Bygga upp mitt självförtroende och veta vad jag är värd. Jag är glad över att ha de människorna runt omkring mig som gör en positiv inverkan på mig. Ni är guld värda!
Och pappa, jag är inte allt det du sagt att jag är! Det vet jag om.
Kommentarer
Trackback
